Lars har ärvt sin fars perserpäls, och måste därför iblanda åka iväg till en snäll dam som driver en hundtrimsalong i sin källare. Det är ju tur att han ärvde pälsen från sin far och inte det platta ansiktet. Lars gillar inte att åka i kattburen när han ska dit. Han gillar inte att åka i den över huvudtaget. Så han får sitta i mitt knä i framsätet. Han kurar ihop sig till en stor bulle och när bilen stannar till kikar han ut. När det väl är dags för att ta bort de dumma tovorna så sitter han helt lugnt och tittar runt i rummet. Damen som klipper honom ger han komplimanger för han är så lugn. När man ringer och beställer tid skrattar hon glatt när man säger att det gäller Lars. Jag blir glad och stolt över min lilla vägkorsning(Han är en blandning av Main coon, perser, Ragdoll och Norsk skogskatt) till katt när hon öser beröm över honom. Jag blir lite stolt. Vad skulle jag göra utan lilla Lars? Vem skulle jag ropa Nano åt? Mina vänner skulle nog bli lättade över att slippa mig visa ena bilden efter den andra på honom samtidigt som jag säger "Lars" glatt.Jag är en dömd kattkärring. Men jag har börjar acceptera mitt öde. Lars gör mig ju fruktansvärt glad.
Nano!
- Hannah
